Hoppsan, ponnydjävulen har flugit i mig igen :-)

Ränderna går aldrig ur, ont blod förgås inte så lätt osv, osv. Ordspråken är många, men ikväll upptäckte jag en sak... Attans va´ kul det är att hoppa en ponny!!! Wow! :-) Jag riktigt kände hur hornen växte fram i pannan & jag ville verkligen göra detta mera!! Synd att jag precis har passerat 18 års gränsen...

Lajban (den gula ponnyn på SRK...) och jag skulle hoppa en bana iform av en kringla - gissa va bra det gick!! YES!! Jag kan! Hipp hipp hurra! Här har jag gått och fasat över dessa hopplektioner, men hej å hå - det var ju riktigt roligt! :-)

Nackdelen med att det gick så bra, var att vi fick hoppa så lite - eftersom alla andra måste träna mycket mer innan dom "fick till det", så jag och den gula ponnyn fick vackert skritta i sakta mak efter ett mycket väl utfört arbete. Aldrig hade jag väl kunnat tro att jag skulle vilja hoppa mer, men idag hade jag kunnat fortsätta mycket längre och högre! Fast det är klart... någon klok människa sa för länge sedan att man ska sluta när man är på topp!

Ett helt annat ämne; det är höstlov nu.... HJÄLP! Dotter nr 2 skulle gladeligen ligga framför TV:n hela dagarna och dotter nr 1 befinna sig i något stall merparten av sina vakna timmar. Så nu gör vi som så; "Teveomanen" tittar en stund på morgonen sedan är det TV förbud tills mörkret infaller, och hon som mestadels är i stallet även henne måste man begränsa lite... I måndags morse över frukosten så upplyste hon mig om att denna vecka så kommer hon att rida minst vid 20 tillfällen samt att på lördag så är det tävling... Det är egentligen nu som jag skulle behöva dra i stora stopptampen och sätta mig på tvären, men jag resonerar som så; så länge hon är intresserad och ändå fixar skolarbeten mm, så låt henne rida! Med viss reservation, hon måste äta minst tre riktiga mål mat varje dag samt sova många timmar varje natt. Så nu rider hon dels vår egen häst, dels en grannponny samt även en ponny i grannbyn förutom dom timmar som hon befinner sig på ridskolan på någon träning... Och som sagt, på lördag är det tävling på en ridskoleponny. Pust...

Höstlov...Man hade liksom kunnat tro att vädret skulle vara höst, men solen skiner från en klarblå himmel dagtid & det är nästan så att fåglarna kvittrar lite extra! Vissa år så kan barnen åka pulka denna vecka, men så icke i år! Vi har precis fått första träningslistan från slalom klubben också, och förhoppningen hos dom är att alla ska kunna åka på träningsläger i början av december... En liten stilla fundering från mitt håll är om det har hunnit bli någon snö då, det återstår att se! Men som dom säger; det som väntar på något gott :-)

Fredag...

Kan man kanske tro att fredagskvällen blir en lugn & skön familjekväll för en gångs skull??? Näää, trodde väl inte det! Hela dagen har jag gått och längtat efter en god middag, kanske ett glas jäst saft och lite allmänt lugnt tempo.

Sedan kom verkligheten ifatt mig i samma ögonblick som dotter nr 2 kom hem från skolan och skrek för full hals; "-Mamma!! Mamma!! Jag ska på disko ikväll med K & C. Du skjutsar!" Jippi... Där försvann den kvällen... Varför i hela friden måste alla barn åka på de discot som är längst bort i samhället? På min tid så gick man på disco på sin egen skola, ingen annanstans...

Nåväl, bra att barnen har kompisar och vill göra någonting med dom, tänkte jag när värsta stormen och förklaringarna betr. vilka som skulle åka till den andra skolan och varför dessa tre absolut var tvungen att åka dit dom också. Sen kom dotter nr 1 hem....

Samma volym; "-Mamma! Jag ska i väg och rida nu, och sen så vill jag rida Grabben!" Första hästen som hon ska rida heter Mineral och ägs av en grannfamilj & sistnämnda det är vår egen fläckiga figur. Jaha, det är bara att konstatera att den här kvällen är slut innan den ens har startat... Men i morgon, då är det lördag - och då ska jag få min goda middag med tillbehör! :-)

Det finns alltid dom som har det värre...

Suck & stööön, gårdagens dressyrlektion har gett efterdyningar.... iform av skavsår på sittbenen i rumpan! Det är sååå synd om mig, speciellt som min älskade make sa att det var självförvållat!

Hur kommer nu det sig att denna åkomma kan ha uppstått? Här har jag ridit i alla dessa år, okej att jag har gjort ett upphåll ett tag, men de gamla takterna sitter fortfarande i på ett ungefär :-) Kliver glad i hågen av pållen igår kväll och upptäcker till min förvåning att min bakdel inte var sig riktigt lik...

Nu finns det ju några olika alternativ till att detta kan ha uppstått.... Ett är det att var en väldigt obekväm sadel -vilket dotter nr 1 säger är stört omöjligt! Ett annat alternativ kan bero på fel storlek på ridbyxorna, inte heller det stämmer eftersom de jag hade är relativt nyinköpta och sitter absolut perfekt - med dom förutsättningar som finns... Kvar finns då de mindre attraktiva men tyvärr mer troliga orsakerna; en något för övergödd rumpa eller också är det så att jag normalt sett maskar mig igenom lektionerna.... Faktum kvarstår - nu sitter det ett plåster på mitt vänstra sittben! För att piffa upp mig lite, så tog jag ett med Bamse motiv! :-)

Så idag trodde jag att det var mest synd om mig i hela världen, ända tills jag gjorde ett besök inne hos grannens får.... Jag hade lovat att föra protokoll när veterinären skulle komma dit nu på morgonen för att ta några prover. Självklart hjälper jag till om jag kan - det är min vanliga paroll & ledstjärna här i livet, så jag gick dit när jag såg veterinärbilen komma.

Det är då jag inser att meningen "ta några prover" innebär att det ska finnas en spruta i samma rum som mig! HJÄLP!!! Är det något som jag verkligen inte fixar så är det just sprutor och nålar! Men vad gör jag? Jag har ju faktiskt lovat... så där står jag och skriver protokoll med huvudet bortvänt från djuren, kallsvetten rinnande och med max puls på hjärtat.

När de 16 tackorna är pickade både här och där, så är provtagningen färdig och konstigt nog så överlevde jag! Det är då jag ännu en gång inser att jag är ganska fjantig när det kommer till min fobi, det var ju inte ens mig som dom stack! Tänk på dom där stackars djuren som nästan ser ut som hålkartor, dom är det synd om!! Så vad är då mitt lilla skavsår?? Ingenting! :-)

Så nu ska jag ta itu med lite kontorsjobb - för att utmana rumpan lite :-) Jag inser att det är inte synd om mig i den omfattningen som jag först tyckte, utan det är nog mest ett litet tecken på att jag måste reducera en vis kroppsdel samt låta bli att maska mig så förtvivlat på lektionerna! :-)

Det är med andra ord som vanligt.... Man lär så länge man lever!

Snacka om vridet beroende...

Det var en gång... För x antal år sedan gick jag på högstadiet, på onsdags eftermiddagarna fanns det utrymme att välja ett eget ämne att fördjupa sig i. Ett av dess ämnen var "Data", det lät ju lite intressant, så jag anmälde mitt intresse - men icke! Fick till svar av läraren att; "-Det där med data kommer aldrig att bli någonting, ta "Skrivmaskin" istället!" Så det gjorde jag...

Få se nu, vad hände?? Hm.... Läraren hade ungefär lika rätt som de som påstod att Beatles eller Elvis aldrig skulle bli någonting... :-) Så nu sitter jag här, totalt nollkoll på hur en data funkar - annat än de program som jag själv jobbar med - skriver knaggligt med samtliga fingrar på tangentbordet, men är ett riktigt ess på pekfinger valsen!! :-)

Alla som känner mig vet att jag jobbar sent varje söndag kväll, igår var inget undantag - men jag kom i säng lite tidigare än vanligt eftersom dotter nr 3 vaknade och vägrade gå att lägga sig så länge jag var vaken. Min tanke var som så att det gör inget - jag sätter mig vid datan och jobbar klart i morgon bitti.

Måndagmorgon, hoppar glatt ur sängen & knäpper på min laptop. Gör alla de där morgonrutinerna som det innebär att ha tre döttrar som ska ha frukost, kläder osv. för att senare ta sig till skola & dagis. Då märker jag det, datan är tyst...

Normalt sett när det kommer ett inkommande mail så kommer det ett litet försynt "pling" , men inte idag... Kollar inkorgen, nix! Senaste inkomna mailet var 22.37 igår kväll.... Vart är alla andra mail??? Skickar för säkerhetsskull ett test mail till mig själv, det går iväg så fint men ankommer inte till mig....suck... Jaha, så nu sitter jag här utan att kunna slutföra mitt egentliga söndag/måndags arbete. Snacka om att vara lite lätt beroende av en e-post server... Testade även Telias webbmail, den funkade inte heller!

Teknikens under

Som ni säkerligen redan vet så är jag en riktigt ufo när det kommer till vissa tekniska makapärer tex mobiltelefoner, digitalkamror, datorer osv...

Ännu en gång så packade min relativt nyinköpta mobil ihop... Om den inte knäppte av sig själv, så angav den att endast nödsamtal kunde ringas. Så ännu en gång begav jag mig till Telia butiken i stan, för att skicka in den på reparation (inköpt i maj -07 & redan två reparations vändor...), den vänliga expediten frågade om jag hade tagit back up på min telefon & jag svarade "Ja!" Till saken hör att i fredags så var jag in i butiken och fick ett nytt SIM-kort eftersom den expediten trodde att det kanske var fel på mitt, och då kopierade han alla mina telefonnummer mm till det nya kortet - trodde jag. Men vad han gjorde var att han fixade in alla mina nummer i telefonen... Så glad ihågen får jag en lånetelefon och åker vidare för att uträtta mina jobbärenden innan det är dags att vara på dagis för att hämta barn.

Telefonen piper, det är ett sms som kommer... Men vem är det ifrån? Det står bara ett nummer... HJÄLP! Då först upptäcker jag att samtliga mina kontakter i telefonboken är borta, nu är det dags för kallsvetten och värme vallningarna att komma! Klockan börjar närma sig dagishämtning och om en timme ska jag ut och rida är det sagt, vad ska jag göra? Kastar mig på telefonen och ringer upp Telia butiken - som tack å lov inte har hunnit skicka iväg telefonen på reparation ännu. Nu gäller det att skynda sig!

Iväg på dagis, väcker upp dotter nr 3 & säger att hon får fortsätta sova i bilen... Kör kanske lite för fort de två milen in till stan och kommer till butiken precis innan posten kommer för att hämta paketen för dagen. En STOR eloge till den gentleman som hjälper mig att kopiera in mina 241 st kontakter (vissa med flera nummer) på mitt SIM-kort, medans jag själv står med en sovande 2½-åring på armen och har andan i halsen... Vilken soppa! Tur att saker och ting löste sig!

Nu väntar jag bara på att jag får tillbaka min telefon, för med en lånetelefon så kan jag inte skicka sms... Och hur ska jag då kunna få ut massa små meddelanden??? :-)

Dagens meny: Omaka strumpor

Vem äter upp alla strumpor? Jag vet med bestämdhet att in i tvättmaskinen kastas strumporna två och två, och ut därifrån så kommer de oftast ensamma verkar det som... Hur är detta möjligt? Nu vet jag att många familjer spelar "strumpbingo" för att få kontroll på detta dilemma, men döttrarna nr 1 & 2 har noga talat om att de är för stora för detta spel, som för övrigt funkade jättebra för 5-6 år sedan... Yngsta juvelen, hon har inte tålamod annat än om det skulle handla om en film eller lek med någon traktor eller dylikt.

Dotter nr 2 tillhör de som är väldigt varma om just fötterna, så henne bekommer det inte att gå barfota i skorna, trots att vi befinner oss i mitten av oktober och första snön föll i förra veckan... Detta eviga tjat från min sida att "sätt på dig ett par strumpor" möts oftast av kommentaren - det finns inga! Ibland har hon rätt och andra gånger så är största anledningen att hon inte orkar öppna garderoben...

Dotter nr 1, tillhör den konstnärliga delen av familjen - så hon har en egen lösning... Olika strumpor på fötterna och motiveringen "- Det är för att jag ska kunna skilja på höger och vänster!" Jag tror faktiskt att hon kan vara inspirerad av en film, i detta fall SOS Sällskapsresan när dom sitter under köksbordet och övar sig på det kommande båtlivet!

Men faktumet kvarstår; vart tar strumporna vägen? Ibland känns det som att det enda i klädväg som inhandlas till detta hushåll är just strumpor, som genom ett under försvinner... Tack å lov så vet jag att vi är på intet sätt unika i vår familj, utan att detta strumpätande ev monster eller vad det nu är, förekommer i de flesta hushåll :-)

Skogen var abbonnerad i helgen..

Vår by med omnejd blev invaderad av diverse sportigt klädda människor den gångna helgen, ca 2100 st av dem var utrustade med karta och kompass - och det tillkom dessutom några hundratals B.O.B (d.v.s. Bär Och Betala). Vad var nu detta? Jo, DalaDubbeln Sveriges största ungdomsorienteringstävling! På vissa anvisade åkerlappar stod det personbilar parkerade, på den stora dansloge parkeringen fanns samtliga bussar - och när folk inte orkade leta sig fram till anvisad parkering, då stod bilen kvar där dom lämnade den.

Jätteroligt att se så mycket folk i rörelse på ett och samma ställe utan att det betecknas som storstad eller liknande! Men tänk om dom ändå hade haft vett att flytta sig lite åt sidan då någon boende kom med sina bilar, som det var så gick samtliga åldrar mitt i vägen ... Nu handlade det bara om två dagar, så det gick bra ändå!

Men tänk va hästarna måste ha funderat... Söndagens start gick ifrån en liten skogsväg strax bortanför hästhagen, så med andra ord gick samtliga deltagare förbi våra pållar. Dagen till ära så var samtliga startande utklädda, än var det änglar, troll, flugsvampar, spöken osv som gick/småsprang förbi hagen... :-) Sen sprang de en slinga alldeles vid sidan av åkern, så den här dagen i hagen var verkligen ett äventyr får alla fyrbentingar!

En annan sak som många människor på samma plats för med sig, det är ställen att uträtta sina behov på s.k. "Bajja Majjor". Nerdimpande från en stor lastbil kom de som små blå stugbyar i plast. Men killar har ju en förmåga att stå och kissa, således fanns det även pissoarer. Söndagen var lite blåsig och småregnig & i de sistnämnda inrättningarna så stod killarna med rumpan i fria luften... Undrar om dom kände alla blickar på sig? Beundransvärt att man finner sig i vissa saker bara för att det är i sportens tecken.... Skulle killarna vara tvungen att kissa i det fria, så skulle de gå undan till en undanskymd plats & uträtta sina behov - men icke sa nicke när det kommer till sportevenemang!

Älgjakt

Nu tillhör inte jag de som jagar älg, lite dubbelmoral är det dock eftersom jag gärna äter älgkött :-) Att sitta i skogen och frysa, ingår inte i vad jag kallar för avkoppling! Men jag har det största förtroendet för de som väljer att sitta där ute, timma efter timma - väntandes på den där tjuren eller vad det månne vara som ska komma och springa förbi just deras pass..

Många är det som tillbringar sin tid i skogen denna vecka, vart man än åker så nog kan man ge sig den på att in parkerad på de minsta småstigar längs vägen så står det en bil. Det är även denna vecka som allehanda exotiska fordon och husvagnar kommer ut på vägarna! Nu ska här jagas verkar merparten av den svenska befolkningen tänka.

Om det är någon som mot all förmodan inbillar sig att dom ska få ett jobb utfört av någon annan under älgjaktsveckan, då kan dom i princip känna sig blåsta - för av någon anledning så stannar Sverige denna vecka. Och alla accepterar det! Om man istället hade sagt på tex bilverkstan att dom har semester, då hade man troligen grymtat lite grann över att dom var tvungen att vara lediga just nu, men som sagt - älgjakt, det är en helt annan femma! :-)

Mitt i all jaktlycka så sker det en och annan olycka också, tragiskt nog så blev en man och hans hund attackerade och dödade av en björn i norra delen av vårt land. I ett jaktlag ca 1 mil härifrån blir en hund blev attackerad av en varg, som trots varningsskott i luften inte gav sig av, när hundägaren sedan skjuter vargen för att rädda sin hund - ja, då blir han anklagad för jaktbrott... Länsstyrelsen går på den linjen att man får räkna med att minst två hundar per år faller offer för en varg... Undrar om man skulle låta dom som sitter instängda på ett kontor i storstan göra ett besök i verkligheten??? Äsch, ingen idé - dom törs inte! För här finns det både det ena och andra vilda djuret som faktiskt går till anfall på tamboskap och husdjur. Hemska tanke om deras bild av fredliga små ulltussar i skogen skulle rubbas!

Vart tog vägen vägen...?

Att rida ut i dessa underbara höstdagar är alltid lika trevligt! Man blir bara sååå glad så fort solen skiner, höstlöven lyser i alla färger, hästen tycker att livet leker och kort sammanfattat allt är bara underbart för ryttare och häst tillsammans!


Men så var det då det här med löven... dom ramlar liksom ner och döljer vissa saker - typ ridstigar.... Igår eftermiddag gav jag mig glad i hågen ut tillsammans med min fläckiga vän och eftersom ombyte förnöjer, så red vi en av våra vanliga stigar från omvänt håll... Det gick jättebra - en liten stund, sedan delade stigen på sig. Inte heller det var ett bekymmer eftersom jag drog slutsatsen att den stigen som var mest använd var den som vi vanligen rider, så den tog vi. Efter en stund hade stigen försvunnit här och där pga löv på backen - men jag visste ju vart vi skulle! Eller hur??? Hoppsan, vart hamnade vi - jo, totalt fel! Mitt på berget, utan den minsta lilla stig att följa, bara skog och sly.... Vad gör man och när jag tittar bakåt så fanns det inte många tecken på att vi nyss hade gått där...

Nu slutade det väl, hästen litade på mig och traskade så snällt på över stock och sten, medans jag i mitt stilla sinne idiot förklarade mig själv! Vilka ponnyfasoner, ge sig av ut i "vildmarken" utan en veta vart man ska! Vuxna människan!! Tack å lov denna gång så hamnade vi slutligen på en grannes åkrar, ganska långt ifrån där jag trodde att vi skulle komma fram, men vi kom ju hem i varje fall - utan att bli björnmat :-)

Vad står det på skärmen nu då??

Kan du begripa varför min lillebror alltid svarar så i sin mobiltelefon? Nu är inte det hela sanningen - det är bara när jag ringer som den frasen kommer.... Jag som ringde honom för att säga grattis på födelsedagen, så tror han att jag var ute efter datasupport.... Det var jag ju också, men först sa jag ju grattis... :-)


Nu till en helt annan sak, i förra veckan så var det 2½ års koll av dotter nr 3, besöket avsåg språkutvecklingen. Vad händer? Jo, när vi är på BVC så blåvägrar barnet ifråga att öppna munnen!! Här har vi en bestämd liten dam som normalt sett pratar mer än mor och två storasystrar tillsammans, men just denna dag så var det tvärnit... Efter mycket om och men, så fick vi till några ord, och väl ute i tamburen så pratade och sjöng hon som vanligt - sköterskan hörde detta och hon blev "godkänd"... Igår när jag hämtar den lilla damen på dagis, så berättar hon stolt för en vikarie att hon minsann var på BVC i förra veckan och inte pratade alls.... Klart och tydligt så beskrev hon alla saker hon hade sett där, att sköterska försökt lirka med henne genom att prata om sin hund och de bägge hästarna osv Jag tror nästan att ungen skröt lite över sin bravad!! Ibland blir man bara sååå matt på sina egna avkommor....

Vissa dagar är hektiska...

Ibland undrar man hur i hela friden man har tänkt från början...

Telefonen ringer och man bokar upp sig på någonting, förhoppningsvis så är kalenderboken i närheten så att man kan göra en notering i den om den överenskomna aktiviteten. Skriver man inte upp det inom en snar framtid så kan man kallt räkna med att telflonminnet har gjort sig påminnt igen, och att den aktuella aktiviteten är bortblåst.... Att man har ett jobb som man jobbar med på vissa tider, det står ju redan i kalendern - sen fyller man ju liksom bara på...

När man sedan kommer till den aktuella dagen, det är då det kör ihop sig! För just den dagen så har döttrarna diverse olika aktiviteter som givetvis sker på olika tider, som dessutom utövas i olika väderstreck... Har man missat att skriva upp någonting, så kommer man oftast på detta med hjärtat i halsgropen en stund innan den aktuella händelsen! Det är i och för sig bra för blodtrycket, men ändå... :-) Men det är vid dessa tillfällen i vardagslivet som den stora organisatören kommer fram inombords! Vissa saker kan bara utföras av en specifik person - tex en tandläkartid beställd för dotter nr 1, lämpar sig lämpligast enbart för henne. Men andra saker kan man byta person på... tex föräldrarmötet, där kan man alternera föräldrar, eftersom mötet i vilket fall som helst handlar om ett gemensamt barn som bägge kan föra talan för.

Att barnen ska skjutsas runt halva kommunen - det fixar sig tack vare snälla mor & far föräldrar samt icke att förglömma "-skjutsar ni flickorna denna gång, så fixar vi det nästa vecka" en nog så viktig replik att kunna uttala till andra föräldrar... Sen gäller det också att man kan stå för det man har uttalat sig om! Så på något magiskt sätt hinner man med alla uppdrag, om än kanske via viss omorganisation i schema läggningen...

Att dotter nr 2 får följa med i bilen medans mor eller far i huset levererar en vara, som ändå ska till samma område som den aktuella aktiviteten,samt att dotter nr 3 kan få tillbringa tiden med att bygga kojor - och dra fram husets samtliga kuddar och täcken - medans undertecknad kontaktar någon i telefonen, allt för att undvika den totala förvirringen som normalt uppstår då man lyfter en telefonlur... Ja, det ingår liksom i den vanliga planeringen, som kallas rutin!