Det finns alltid dom som har det värre...

Suck & stööön, gårdagens dressyrlektion har gett efterdyningar.... iform av skavsår på sittbenen i rumpan! Det är sååå synd om mig, speciellt som min älskade make sa att det var självförvållat!

Hur kommer nu det sig att denna åkomma kan ha uppstått? Här har jag ridit i alla dessa år, okej att jag har gjort ett upphåll ett tag, men de gamla takterna sitter fortfarande i på ett ungefär :-) Kliver glad i hågen av pållen igår kväll och upptäcker till min förvåning att min bakdel inte var sig riktigt lik...

Nu finns det ju några olika alternativ till att detta kan ha uppstått.... Ett är det att var en väldigt obekväm sadel -vilket dotter nr 1 säger är stört omöjligt! Ett annat alternativ kan bero på fel storlek på ridbyxorna, inte heller det stämmer eftersom de jag hade är relativt nyinköpta och sitter absolut perfekt - med dom förutsättningar som finns... Kvar finns då de mindre attraktiva men tyvärr mer troliga orsakerna; en något för övergödd rumpa eller också är det så att jag normalt sett maskar mig igenom lektionerna.... Faktum kvarstår - nu sitter det ett plåster på mitt vänstra sittben! För att piffa upp mig lite, så tog jag ett med Bamse motiv! :-)

Så idag trodde jag att det var mest synd om mig i hela världen, ända tills jag gjorde ett besök inne hos grannens får.... Jag hade lovat att föra protokoll när veterinären skulle komma dit nu på morgonen för att ta några prover. Självklart hjälper jag till om jag kan - det är min vanliga paroll & ledstjärna här i livet, så jag gick dit när jag såg veterinärbilen komma.

Det är då jag inser att meningen "ta några prover" innebär att det ska finnas en spruta i samma rum som mig! HJÄLP!!! Är det något som jag verkligen inte fixar så är det just sprutor och nålar! Men vad gör jag? Jag har ju faktiskt lovat... så där står jag och skriver protokoll med huvudet bortvänt från djuren, kallsvetten rinnande och med max puls på hjärtat.

När de 16 tackorna är pickade både här och där, så är provtagningen färdig och konstigt nog så överlevde jag! Det är då jag ännu en gång inser att jag är ganska fjantig när det kommer till min fobi, det var ju inte ens mig som dom stack! Tänk på dom där stackars djuren som nästan ser ut som hålkartor, dom är det synd om!! Så vad är då mitt lilla skavsår?? Ingenting! :-)

Så nu ska jag ta itu med lite kontorsjobb - för att utmana rumpan lite :-) Jag inser att det är inte synd om mig i den omfattningen som jag först tyckte, utan det är nog mest ett litet tecken på att jag måste reducera en vis kroppsdel samt låta bli att maska mig så förtvivlat på lektionerna! :-)

Det är med andra ord som vanligt.... Man lär så länge man lever!