Att rida ut i dessa underbara höstdagar är alltid lika trevligt! Man blir bara sååå glad så fort solen skiner, höstlöven lyser i alla färger, hästen tycker att livet leker och kort sammanfattat allt är bara underbart för ryttare och häst tillsammans!
Men så var det då det här med löven... dom ramlar liksom ner och döljer vissa saker - typ ridstigar.... Igår eftermiddag gav jag mig glad i hågen ut tillsammans med min fläckiga vän och eftersom ombyte förnöjer, så red vi en av våra vanliga stigar från omvänt håll... Det gick jättebra - en liten stund, sedan delade stigen på sig. Inte heller det var ett bekymmer eftersom jag drog slutsatsen att den stigen som var mest använd var den som vi vanligen rider, så den tog vi. Efter en stund hade stigen försvunnit här och där pga löv på backen - men jag visste ju vart vi skulle! Eller hur??? Hoppsan, vart hamnade vi - jo, totalt fel! Mitt på berget, utan den minsta lilla stig att följa, bara skog och sly.... Vad gör man och när jag tittar bakåt så fanns det inte många tecken på att vi nyss hade gått där...
Nu slutade det väl, hästen litade på mig och traskade så snällt på över stock och sten, medans jag i mitt stilla sinne idiot förklarade mig själv! Vilka ponnyfasoner, ge sig av ut i "vildmarken" utan en veta vart man ska! Vuxna människan!! Tack å lov denna gång så hamnade vi slutligen på en grannes åkrar, ganska långt ifrån där jag trodde att vi skulle komma fram, men vi kom ju hem i varje fall - utan att bli björnmat :-)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag ser nästan lilla Stina och Molly igen när jag läser bloggen idag :-).
Men jag håller med, för det är inte lätt nu att hitta ibland alla höstlöv.
I princip det enda som skiljer (förutom x antal år) mellan då & nu, är att denna gång hade jag vett nog att bli lite skakis - det finns nämligen bortglömda gruvhål i våran skog... :-)
Skicka en kommentar