Hm.. Vad är det där??

På väg norrut på jobb, regnet öser ner och skogen är totalt kolsvart vilket gör att vägbanan är mer en gissningslek än trygg körning. Det som för några dagar sedan var en underbar vinterväg har i ett nafs förvandlats till en jobbig skogsväg...

Så plötsligt, ett rött sken framför mig! Hjälp vad är det där, tur att jag redan kör i snigelfart (eller åtminstone ganska sakta....), mitt i vägen står en polis! I Svabensverk av alla ställen på denna jord! Vinkas in på sidan av vägen och slår av bilen, fram med körkortet medans jag med andan i halsen kollar säkerhetsbältet (som alltid sitter på -tack å lov!). Undrar i mitt stilla sinne varför man -även om man vet med sig att man inte har gjort något fel - alltid har sådan respekt för folk i uniform... Jag är övertygad om att jag inte är ensam om denna känsla :-)

Nå väl, fram till bilen kliver en yngling medans hans kollega står ett par steg bort, jag halar fram mitt körkort & inväntar domen... Killen flinar och säger på bredaste Bollnäs mål "-Här var man visst beredd!". YES! Snabbt som attan återgår jag till min forna dialekt & sen går denna poliskontroll med en rasande fart, blåser glatt i den där makapären medans poliskillen pladdrar på om väglaget uppöver, och att jag ska fortsätta köra försiktigt. Tittar lite försiktigt på dessa två Bollnäs ynglingar, och tänker att visst är dom bekant - men från var???

Några mil längre bort på vägen kommer jag på det med ett stön och enkelt konstaterande om att tiden går - anledningen till att jag kände igen dem, var att jag känner deras föräldrar! Förr kände man igen folk för den som de var, nu för tiden så känner man igen folk tackvare att man känner deras föräldrar...